Älskade hund
Att se alla i min familj, min mamma, min pappa, min syster, min bror, gråta så mycket som nu, har jag aldrig sett förut. Det är en hemsk syn, att se hela min familj på ett sånt sätt, det får mig att gråta lika mycket.
Mixa var en familjemedlem, vi alla älskade henne precis lika mycket som vi älskar varandra.
såhär skrev min syster igår
Har alltid sett avlivning som något tämligen vardagligt,
Men först idag har jag förstått innebörden av det.
Igår åt jag middag hemma hos mina föräldrar. Redan när jag steg in i hallen kände jag att stämningen var en aning låg där.
För den pudel som mamma smygköpte för nio år sedan och kastade upp i min säng mitt i natten spenderade sin sista kväll med oss.
När jag satt där vid köksbordet och tittade in under det, såg jag henne stå vid mina fötter och vänta på att jag sedvanligt skulle smyga ner en bit kött åt henne.
Jag tänkte att 'idag borde hon ju få äta hur mycket t-bone stek hon bara vill'. Men jag lät av sunt förnuft bli att dela med mig av min köttbit. Främst för att hennes namn på senare tid bara förekommit i meningar med ord som "tumörer",
"skitit ner sig", "spytt överallt" och "har jätteont".
Mina ögon blev en aning våta när jag insåg att det här faktist var sista gången jag såg henne stå där.
Och jag kunde inte sluta undra ifall hon kände på sig att något var fel, hundar är ju väldigt bra människokännare och sådär..
Jag hade lovat att följa med till veterinären imorse, eftersom det blev alldeles för mycket för lilla mamma.
Då jag svänger in på deras parkering är det fortfarande mörkt ute, och på gatan står pappa och rastar Mixa för sista gången.
När hon får syn på mig kommer hon (så gott hon nu kan) springande emot mig och viftar på svansen.
Ut på trappan kommer både mamma och lillebror i morgonrockar och jag lyfter upp den alltför tunga pudeln för att gå dit med henne.
Ett bra tag står jag där med stackars lilla Mixa i famnen medan mamma och lillebror gråter och tar farväl av henne. Mina tårar rinner också och
hundens mörka ögon tittar en aning oroligt på oss alla tre i tur och ordning.
Går mot bilen som pappa startat och min syster öppnar sin bildörr och ber att få ha Mixa i famnen, varpå jag sätter dit henne och hoppar sedan själv in i framsätet.
Tårarna fortsätter rinna hela bilresan.
Inne på kliniken, framme vid receptionen, gråter både jag och syster och även pappas ögon börjar tåras och bli röda.
Vi får gå in i ett undersökningsrum och vänta på en veterinär,
känns som vi får stå där en evighet innan hon kommer och förklarar för oss hur allt kommer att gå till.
Mixa sitter uppe på undersökningsbordet och jag kramar om henne hårdare än någonsin, och lägger även märke till att det är första gången hon inte morrar när någon rör henne.
Då går det upp för mig - hon förstår. Hon förstår precis vad som kommer att hända och det enda hon kan göra är att försöka sätta sin tillit till tre femtedelar av hennes familj som mer eller mindre står i ring och gråter runt henne. Hon lutar sig mot mig medan det lugnande medlet från spruta nummer ett börjar verka.
Efter tio minuter är det enda livstecknet hennes mage som stiger upp och sjunker ner i en jämn, något lugnare, takt.
Hon är fortfarande med oss, vår vän.
Veterinären kommer in igen och denna gång sövs Mixa ner.
Hon ligger nu på sida med sitt huvud lutat i min ena hand.
Kort därefter ges den sista sprutan.
"får hennes hjärta att stanna" ekar i mitt huvud och snart är vår hund alldeles slapp och hennes andetag existerar inte längre.
Hon är borta nu.
Somnat in.
Lämnat oss.
Pappa har gått ut ur rummet sedan länge, Penny och jag står kvar, med våra händer klappande i den tjockaste pudelpälsen norr om ekvatorn och tårblandat snor som droppar ner på vår fina familjemedlem.
Jag borrar in mitt ansikte i Mixas nacke och viskar "Sov gott". Det är det sista jag gör innan jag sedan går jag ut och lämnar henne med Penny, som kommer ut efter en stund hon också.
Väl ute på parkeringen har solen börjat gå upp, det är kallt i luften. Och vi är utan hund.
Älskade lilla lurvboll,
Vi önskar dig allt det bästa.
Men först idag har jag förstått innebörden av det.
Igår åt jag middag hemma hos mina föräldrar. Redan när jag steg in i hallen kände jag att stämningen var en aning låg där.
För den pudel som mamma smygköpte för nio år sedan och kastade upp i min säng mitt i natten spenderade sin sista kväll med oss.
När jag satt där vid köksbordet och tittade in under det, såg jag henne stå vid mina fötter och vänta på att jag sedvanligt skulle smyga ner en bit kött åt henne.
Jag tänkte att 'idag borde hon ju få äta hur mycket t-bone stek hon bara vill'. Men jag lät av sunt förnuft bli att dela med mig av min köttbit. Främst för att hennes namn på senare tid bara förekommit i meningar med ord som "tumörer",
"skitit ner sig", "spytt överallt" och "har jätteont".
Mina ögon blev en aning våta när jag insåg att det här faktist var sista gången jag såg henne stå där.
Och jag kunde inte sluta undra ifall hon kände på sig att något var fel, hundar är ju väldigt bra människokännare och sådär..
Jag hade lovat att följa med till veterinären imorse, eftersom det blev alldeles för mycket för lilla mamma.
Då jag svänger in på deras parkering är det fortfarande mörkt ute, och på gatan står pappa och rastar Mixa för sista gången.
När hon får syn på mig kommer hon (så gott hon nu kan) springande emot mig och viftar på svansen.
Ut på trappan kommer både mamma och lillebror i morgonrockar och jag lyfter upp den alltför tunga pudeln för att gå dit med henne.
Ett bra tag står jag där med stackars lilla Mixa i famnen medan mamma och lillebror gråter och tar farväl av henne. Mina tårar rinner också och
hundens mörka ögon tittar en aning oroligt på oss alla tre i tur och ordning.
Går mot bilen som pappa startat och min syster öppnar sin bildörr och ber att få ha Mixa i famnen, varpå jag sätter dit henne och hoppar sedan själv in i framsätet.
Tårarna fortsätter rinna hela bilresan.
Inne på kliniken, framme vid receptionen, gråter både jag och syster och även pappas ögon börjar tåras och bli röda.
Vi får gå in i ett undersökningsrum och vänta på en veterinär,
känns som vi får stå där en evighet innan hon kommer och förklarar för oss hur allt kommer att gå till.
Mixa sitter uppe på undersökningsbordet och jag kramar om henne hårdare än någonsin, och lägger även märke till att det är första gången hon inte morrar när någon rör henne.
Då går det upp för mig - hon förstår. Hon förstår precis vad som kommer att hända och det enda hon kan göra är att försöka sätta sin tillit till tre femtedelar av hennes familj som mer eller mindre står i ring och gråter runt henne. Hon lutar sig mot mig medan det lugnande medlet från spruta nummer ett börjar verka.
Efter tio minuter är det enda livstecknet hennes mage som stiger upp och sjunker ner i en jämn, något lugnare, takt.
Hon är fortfarande med oss, vår vän.
Veterinären kommer in igen och denna gång sövs Mixa ner.
Hon ligger nu på sida med sitt huvud lutat i min ena hand.
Kort därefter ges den sista sprutan.
"får hennes hjärta att stanna" ekar i mitt huvud och snart är vår hund alldeles slapp och hennes andetag existerar inte längre.
Hon är borta nu.
Somnat in.
Lämnat oss.
Pappa har gått ut ur rummet sedan länge, Penny och jag står kvar, med våra händer klappande i den tjockaste pudelpälsen norr om ekvatorn och tårblandat snor som droppar ner på vår fina familjemedlem.
Jag borrar in mitt ansikte i Mixas nacke och viskar "Sov gott". Det är det sista jag gör innan jag sedan går jag ut och lämnar henne med Penny, som kommer ut efter en stund hon också.
Väl ute på parkeringen har solen börjat gå upp, det är kallt i luften. Och vi är utan hund.
Älskade lilla lurvboll,
Vi önskar dig allt det bästa.
När Pernilla och pappa hade gått ut från rummet frågade jag om jag kunde få vara ensam med Mixa en stund, jag visste att hon var borta men jag behövde en stund med henne.
Jag höll om henne och sa mina sista ord till henne "Jag älskar dig, förevigt"
Klumpen jag hade i magen var så stor och när jag gick ut från rummet stod pappa och väntade på mig, även han med tårar i ögonen, jag kramade han hårdare än nånsin.
När vi begravde henne så kom tårarna för oss alla, jag tror det var första gången jag såg min bror gråta sen han var typ 5, att se han stå där och gråta så mycket så man hör att det är svårt för han att få luft, han som alltid har varit äldre, större, okänsligare än mig, kändes för den stunden så mycket mindre än mig och sårbar.
Det är otroligt att man kan fästa sig vid ett djur så mycket och älska det med hela sitt hjärta. Mixa har varit med mig mer än halva livet och jag har knappt fattat att hon inte är med oss längre.
Jag börjar undra hur mycket man kan gråta, hur mycket tårar som kan rinna ner för kinderna, hur länge det kan kännas som att man inte får luft, hur länge man kommer känna sig tom.
Vi älskar dig Mixa♥
Kommentarer
Postat av: Jennifer
<3
Men själv börjar ju gråta av den där texten alltså :((
2013-12-19 
13:28:23
13:28:23
Postat av: Rafaela
Hade samma tanke som Jennifer då jag såg att hon kommenterat likadant, helt seriöst man börjar ju själv gråta!
Du är stark Penny ♥
Trackback