När ska det här sluta? Jag ligger sömnlös på nätterna, kudden blir blöt av alla tårar och jag vill bara sluta känna smärtan, vill stänga av den.

Jag tänker på henne varje dag, varje dag minns jag hur den dagen var då hon försvann. 

Folk som inte varit med om att avliva ett djur kan inte riktigt förstå hur det känns, så var det för mig iallafall. Jag tänkte "hur hemskt kan det vara egentligen?" Och hade inga tankar alls på att det kunde hända oss.

Man måste vara med om det, känna hur det känns, för att förstå innebörden av det.

Alla glömmer mer och mer för varje dag men jag saknar mer och mer för varje dag. 

Jag saknar doften av henne, att borra in näsan i hennes päls och känna doften av min hund. Min hund som inte finns längre.

Det går inte att beskriva, det känns tomt, ett hål i mig, en saknad som jag aldrig känt förut, kan inte stoppa tårarna.

Det är vår hund, mixa, hon ska finnas här. Det har alltid varit så. Varje dag sen jag var 5. I nästan 10 år har det varit så, varje dag. 

Jag grät konstant i början, sen blev det tomt, jag kände inget, trodde det var över men hela tiden bryter jag ihop, nu och då. Går inte att stoppa.

Usch vad ni tycker jag är jobbig, jag bryr mig inte. Varför skriver jag ens, borde inte.

Hon fanns där, var min bästa vän. Jag har förlorat min bästa vän.